Jag vaknade två minuter innan 8 idag..
Kom på att jag skulle träffa läkaren idag.
Gick upp, snabbt in på toa, sen ut för att käka frukost.
Pappa var redan vaken.
Klockan nio skulle vi vara där. Så det var bäst att skynda på lite.
Klockan blev kvart i och vi skyndar oss ut till bilen.
Väl framme vid entrén ser jag ett litet barn som gråter..
Jag vill tillbaka till den tiden, då man kunde gråta för minsta lilla.
Nu förtiden är det så stor press på vad man får gråta över.
Men men...
Vi går upp till "Vårdenhet 11".
Jag känner igen den sunkiga lukten när jag går fram till receptionen. "Jag har verkligen varit här för många gånger".
Känslan av panik och ångest har följt mig hela morgoonen. Hur ska det här gå?
Jag anmäler mig till kvinnan bakom dom stora glasögonen. Hon har ett påklistrat leénde när hon ber mig att sätta mig och vänta på läkaren.
Jag sätter mig på stolen brevid pappa. Mellan oss står ett bord med en ful blomma dekorerad med några ynkliga stenar i krukan.
Klockan gick sakta. Minut för minut kämpade jag igenom tråkigheten.
En liten kvinna med beige jumper sprang förbi oss två gånger, och in i ett rum brevid mig.
Eftter en stund så kommer hon ut. Hon presenterar sig som "Anna", min läkare.
Hon hade en konstig brytning när hon talade.
Jag hade informerat Robin om att jag satt och väntade på att få prata med "Anna".
Han lovade att tänka på mig under hela samtalet.
Nu skulle vi bara vänta på Karin, det var fem minuter kvar innan klockan slog nio.
Jag hörde ett litet klickande ljud bakom dörren brevid. Dörren öppnas, och Karin tittar fram. Hon hämtar "Anna", och vi går in i *samtalsrummet*.
Allt börjar bra. Vi presenterar oss.
Och sen öppnar hon käften...
Den där sågande känslan i öronen. Att vilja skrika till en person så mycket att hon får formulera sig så man förstår vad hon säger.
Jag hade jättesvårt att förstå något av vad hon sa.
De enstaka saker jag uppfattade var : "När du andas, håll i hop, som när du bajsa" , "Min dotter sa : oh jag mår så dåligt mamma, jag kan inte gå till skolan, och min mamma sa , du är så duktigt, Äh jag vät, jag vät"
Förstår ni mig?
Jag skrek efter hjälp inombords.
Ingenting blev bekräftat. Inget vettigt blev sagt. Alltså... Inget bra humör på Erica idag.
"Anna" skrev ut fler mediciner till mig. Sådana som jag redan använder.
Direkt efter samtalet bestämde jag en tid med Karin. Hon sa det själv, "Detta är inget skämt, men 1:a April får du komma hit." Jag skrattade åt hennes låga humor och väntade på henne medans hon sprang iväg och skrev en lapp.
Efter lappgivandet så gick jag och pappa direkt till apoteket för att hämta ut medicinerna. 279 jävla spänn för en ask FLUOXETIN.. Helt sanslöst.
"Anna" ?...
Kom på att jag skulle träffa läkaren idag.
Gick upp, snabbt in på toa, sen ut för att käka frukost.
Pappa var redan vaken.
Klockan nio skulle vi vara där. Så det var bäst att skynda på lite.
Klockan blev kvart i och vi skyndar oss ut till bilen.
Väl framme vid entrén ser jag ett litet barn som gråter..
Jag vill tillbaka till den tiden, då man kunde gråta för minsta lilla.
Nu förtiden är det så stor press på vad man får gråta över.
Men men...
Vi går upp till "Vårdenhet 11".
Jag känner igen den sunkiga lukten när jag går fram till receptionen. "Jag har verkligen varit här för många gånger".
Känslan av panik och ångest har följt mig hela morgoonen. Hur ska det här gå?
Jag anmäler mig till kvinnan bakom dom stora glasögonen. Hon har ett påklistrat leénde när hon ber mig att sätta mig och vänta på läkaren.
Jag sätter mig på stolen brevid pappa. Mellan oss står ett bord med en ful blomma dekorerad med några ynkliga stenar i krukan.
Klockan gick sakta. Minut för minut kämpade jag igenom tråkigheten.
En liten kvinna med beige jumper sprang förbi oss två gånger, och in i ett rum brevid mig.
Eftter en stund så kommer hon ut. Hon presenterar sig som "Anna", min läkare.
Hon hade en konstig brytning när hon talade.
Jag hade informerat Robin om att jag satt och väntade på att få prata med "Anna".
Han lovade att tänka på mig under hela samtalet.
Nu skulle vi bara vänta på Karin, det var fem minuter kvar innan klockan slog nio.
Jag hörde ett litet klickande ljud bakom dörren brevid. Dörren öppnas, och Karin tittar fram. Hon hämtar "Anna", och vi går in i *samtalsrummet*.
Allt börjar bra. Vi presenterar oss.
Och sen öppnar hon käften...
Den där sågande känslan i öronen. Att vilja skrika till en person så mycket att hon får formulera sig så man förstår vad hon säger.
Jag hade jättesvårt att förstå något av vad hon sa.
De enstaka saker jag uppfattade var : "När du andas, håll i hop, som när du bajsa" , "Min dotter sa : oh jag mår så dåligt mamma, jag kan inte gå till skolan, och min mamma sa , du är så duktigt, Äh jag vät, jag vät"
Förstår ni mig?
Jag skrek efter hjälp inombords.
Ingenting blev bekräftat. Inget vettigt blev sagt. Alltså... Inget bra humör på Erica idag.
"Anna" skrev ut fler mediciner till mig. Sådana som jag redan använder.
Direkt efter samtalet bestämde jag en tid med Karin. Hon sa det själv, "Detta är inget skämt, men 1:a April får du komma hit." Jag skrattade åt hennes låga humor och väntade på henne medans hon sprang iväg och skrev en lapp.
Efter lappgivandet så gick jag och pappa direkt till apoteket för att hämta ut medicinerna. 279 jävla spänn för en ask FLUOXETIN.. Helt sanslöst.
men.. Nu är jag iallafall hemma i godan ro och skall strax dricka kaffe med farsgubben.
PEACE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar